Sluta kalla sjuksyrror för vardagshjältar

Foto: Tommy Wilén

Sluta kalla sjuksyrror för vardagshjältar

Föreställ dig följande: I ett fikarum utanför Skövde sitter en laminerad lapp: "Här jobbar vardagshjältar." Den har suttit där i två år. Under den står en kaffebryggare som gick sönder i mars.

Se den här lappen framför dig. Någon har lagt tid och energi på den. De har valt typsnitt, gått till skrivaren, matat in plasten i lamineringsmaskinen och skrivit ut. Det finns en äkta värme i den lappen. Den kostade 42 kronor. Bryggaren kostar 3 000.

På samma arbetsplats säger någon till dig: "Man gör det ju inte för pengarna."

Det låter som stolthet. Men i själva verket fungerar det som en tystnadsklausul.


”The lies we tell ourselves”


Bibliotekarien och forskaren Fobazi Ettarh gav fenomenet ett namn 2018: vocational awe. Vördnaden inför yrket. Det är föreställningen att uppdraget är så självklart gott att den som ifrågasätter villkoren framstår som någon som inte bryr sig om uppdraget. Essän har undertiteln "de lögner vi berättar för oss själva" (chefskiss på den svidande sarkasmen).

Ettarh menar att vördnaden inte bara kommer utifrån. Utan personalen bär den själv, som en identitet.

Men fyra saker händer när ett jobb ramas in som ett kall.

  1. Självuppoffring blir normalläge.
  2. Kritik mot arbetsvillkoren känns som svek mot dem man är till för.
  3. Utbrändhet räknas om till personlig brist: jag orkade inte, andra klarar det.
  4. Att sätta en gräns känns själviskt, eftersom någon annan får bära det du lägger ifrån dig.

Det är inte bara bibliotekarier. Vården har änglarna i vitt, de hoppade rasterna och det dåliga samvetet för sin egen sjukskrivning. Skolan har "vi formar framtiden" och lärare som lägger sin själ (och ibland fritid) i sina elever. Medan techbolagen har den kommersiella varianten: "vi är en familj här" för att normalisera sextiotimmarsveckor och göra dem till ett bevis på engagemang.

Det är samma mönster. Ju mer mening ett arbete laddas med, desto lättare blir det att normalisera dåliga villkor.

Problemet är att vördnad inför yrket är gratis. Det är därför den är farlig. Den som drivs av pliktkänsla gentemot uppdraget behöver ingen övertidsersättning för att jobba över. Hen larmar inte heller om arbetsbelastningen då det går emot själva grunden i att ha ett kall.

Men när vi gör såhär så slutar våra varningssystem att fungera. Vi får inga avvikelserapporter för ingen upplever situationen som en avvikelse (i alla fall inte offentligt).

Så sluta använda kallet och vördnaden inför yrket som en tyst överenskommelse i lönesamtalet. "Du gör ju det här för att du brinner för det" är en förhandlingsteknik. Sluta hylla den som ställde upp på sin lediga dag i internkommunikationen.

Månadens medarbetare bör inte vara den mest utmattade. Sluta kalla arbetsplatsen en familj, för familjer säger inte upp folk vid arbetsbrist. Och sluta belöna gränslöshet med mer ansvar. Den som aldrig säger nej får fler uppdrag och då lastar ni systematiskt mest på den som skyddar sig sämst.


Problemet är att vördnad inför yrket är gratis.


Motmedlet är tråkigt och reglerat (som bra saker ofta är, hej gymkortet I’m looking at you). Börja med att spana in AFS 2023:1 om SAM och 2023:2 om OSA. Kraven gäller alla arbetsgivare, oavsett bransch. Det här vet du. Men det som gör det här till ett motgift är att det flyttar frågan från individ till organisation. Ni undersöker, riskbedömer, åtgärdar och följer upp. Ingen del av den kedjan heter ”våra vardagshjältar bara löser det”.

Friskfaktorerna är åtta stycken (spana in dem också). Nummer fem är prioritering av arbetsuppgifter. I en verksamhet som byggs på vocational awe sköts den prioriteringen av medarbetaren själv och oftast med den egna återhämtningen som budgetpost.

Att chefen säger vad som ska väljas bort är ett arbetsmiljöbeslut. Och tittar vi på branscherna vård-skola-omsorg så är det ett beslut som behöver tas.

Så ställ den här frågan på nästa ledningsgruppsmöte:

”Vad i vår verksamhet fungerar bara för att våra medarbetare bryr sig mer än de får betalt för?”

Blir svaret långt har ni ingen stark kultur. Ni har en obokförd skuld och den betalas i sjukskrivningar och i den tysta kompetensflykt som sker när de mest hängivna en dag räknar efter, inser att det inte längre är värt det och byter bransch.

Lappen i fikarummet stämmer. Det är det som är problemet. Fixa kaffebryggaren.

*Fotnot ett: min Mamma är sjuksyrra. Hon är en hjälte. Men hon förtjänar också att få betalt för att vara det.

*Fotnot två: Jag ber om ursäkt för tråkig ton. Men jag (som arbetsmiljökonsult) har haft en del uppdrag för vård-skola-omsorg den senaste tiden och jag behövde få ventilera.

Tommy Wilén


Om Tommy Wilén

Tommy Wilén är leg. naprapat och en av Sveriges mest uppskattade föreläsare inom ergonomi, hälsa och hållbart arbetsliv. Du bokar honom lättast via tommywilen.se. Följ honom gärna på LinkedIn för fler insikter om arbetsliv och hälsa.

Tommy Wilén

Skribent

Tommy Wilén

Leg. Naprapat och ergonom

Läs fler artiklar av Tommy Wilén →

Dela:

Mest lästa